Suljätten, Konäs, Kallbygden

Den som kör vägen runt Kallsjön kan inte missa bergstoppen Suljätten. Profilen är väldigt karaktäristisk och det är inte svårt att förstå varför den fått sitt namn - Jätten Jätt ligger död och förstenad med näsan takt upp i vädret. 

Idag vandrade jag och vovven upp till jättens näsa. Vi startade vandringen vid fäboden Lillvallen. Därifrån är det tre kilometer uppför. Stigen är fin även om den är blöt på sina ställen, så bra på fötterna är att rekommendera.

Toppen ligger på 845 meters höjd och bjuder på vidunderlig utsikt i 360 grader över Kallsjön, Åreskutan och Skäckerfjällen.

Väl uppe var det lugnt, bara ett par människor som tagit sig upp före oss. Vi slog vi oss ned på mossan för en välförtjänt fika medan folk strömmade till. 

Efter sillmacka och kaffe vände vi åter nerför samma stig. Det var pulshöjande på vägen upp, men nästan besvärligare att gå nedför för att undvika att halka i leran eller snubbla på rötter och stenar.

Suljätten är en pärla värd att besökas! 

Suljättens siluett visar sig tydligt redan från bilen

Vandringen uppåt har börjat

Stundtals väldigt lerig stig

När man passerat fjällskogen är vyn över Kallsjön betagande

Nästan vid toppen - eller nästippen

Här slår vi oss ned en stund

Panorama över Kallsjön

Vovve och utsikt

Ägg och sillmacka i ljuvlig miljö

Panoramabild från toppen

Två näsor på Suljättens näsa

Snart åter nere vid Lillvallen

En sista tillbakablick på Suljätten efter en fin tur

 

SAGAN OM SULJÄTTEN 

I Åreskutan bodde för länge sedan en jätte kallad ”Rut i Skut”. Han var så stor att när han en gång klev ner i Åresjön, fick han bara lite vatten i ena stöveln.  

Norr om Åreskutan bodde en del småjättar som ständigt låg i krig med Rut eftersom de inte alls tyckte om varandra. Den förnämste av småjättarna var ”Jätt i Spjätt” som bodde på höjden söder om Sulviken. Han var Ruts värste fiende. 

Trots det långa avståndet från Åreskutan till Sulviken, trodde Rut att han genom stenkastning skulle kunna förgöra Jätt. Men de stenar Rut kastade landade ungefär halvvägs mellan Åreskutan och Sulviken, på en liten kulle ovanför byn Berge, väster om Kall. Sju stenar hamnade på kullen och därför kallas den än i dag för Sjustensvalen. 

Rut tröttnade till slut på att kasta stenar som inte nådde fram. Men en tid senare lyckades Rut komma så pass nära Jätt att han med ett knytnävsslag kunde fälla jätten till marken. Jätt föll så illa att han blev liggande död med ansiktet uppåt. 

Jättens näsa är inget annat än det vi idag kallar Suljätten. Där Jätt nu ligger förstenad och höjer sin näsa mot skyn, förstår vi hur stor jätten egentligen var.