Vikbottenberget, Gullviks friluftsområde

Upp till Vikbottenberget är det möjligt att ta sig även om snön ligger kvar skogarna. Utgår från Gullviks camping och går den allra närmaste vägen upp. Till att börja med ligger en hel del snö, men den är så pass ihopkörd att det inte är några större problem att ta sig fram. Vid vedboden tar jag stigen upp till vindskyddet där det sitter människor som jag växlar några ord med innan jag går går vidare till Vikbotten-sidan av berget. Här är jag ensam men det blåser kallt. 

Jag bestämmer mig för att testa att fortsätta rundan på berget. Här är det dock mer snö och inga upptrampade stigar, så jag finner mig ömsom pulsa i sorbet-snö och ömsom halka omkring på blöt mossa. När jag funderar som mest på att vända möter jag ett par på väg uppför. Jag tänker att om de tagit sig upp hit, borde jag ta mig nedför. Och mycket riktigt, snart är jag nere vid bergets fot, vid en vägvisare som knäckts av vinterns nedfallna träd. Jag går härifrån åter mot campingen. Inser att jag ännu är lite för tidigt ute för att vandra vidare i Gullviks friluftsområde. Men jag återkommer snart igen!

Skeppsmaln

 Text kommer

Alneskogens naturreservat

Våren! 

Det är nu jag får bråttom ut när arbetsdagen är slut. Solen skiner, fåglar kvittrar och det droppar från taket. Jag beger mig till Alneskogens naturreservat. Väl framme konstaterar jag att det kanske är lite för mycket snö kvar för att det ska vara möjligt att gå runt, men jag väljer den lite större vägen, den södra, ner mot reservatet. Går till vänster nere vid träbänken, förbi eldstaden där det tidigare stått ett vindskydd och vidare ut till klippudden vid sundet. 

Här sätter jag mig ner och käkar medhavd middag. Det blåser lite kallt i från havet, men med buff över öronen och ryggen mot vinden är det ändå njutbart och sitta i solen och se havet glittra och isblock guppa sina sista levnadsdagar. Snart är de borta! :) 

Går sedan norrut genom reservatet och konstaterar att det var lite bråkigt att ta sig fram. Snön är sorbet-aktig, jag sjunker ömsom igenom och ömsom bär det. Vinterns framfart har vält många träd som ligger i vägen, för mig att klättra över, ta mig under och igenom. Allt medan jag stilla hoppas att inte benen ska sjunka igenom snön precis när jag grenslar en trädstam över stigen. Det går inte fort framåt, men jag tar mig ändå runt och tillbaka till huvudparkeringen för reservatet.  Nästa gång jag återvänder tänker jag att det är snöfritt. Det gör den korta men svettiga turen gladare.

Storstensudden, Krokalviken, Ögeltjärns naturreservat

Hit är det värt att återvända gång efter annan. Nu när snön ligger kvar på sina håll och då är mjuk och sorbet-aktig, är det inte så många ställen som det går att ta sig fram utan att sjunka igenom i var och varannat steg. Stigarna runt Storstensudden är dock välbesökta och ihoptrampade, så här är det inga problem att ta sig fram. 

Vi går medsols varv från Ögeltjärns naturreservats parkering. När vi kommer runt udden är det mer eller mindre vindstilla och vi slår oss ner, samlar ihop lite torra pinnar och grillar var vår korv medan vi njuter av solen och havets glitter. 

Efter att ha lapat lite sol går vi vidare mot 

Svartlandsudden, Ottelandet

 Text kommer 

Tennudden, Lotsstigen

Återvänder till Tennudden i strålande sol. Sist jag var här gick jag vidare till viken efter vindskyddet och gör sammalunda idag då det blåser en del vid vindskyddet. Eftersom vi dessutom är hundvakt så tänker vi att det är lugnare en bit längre bort då inga spår leder vidare från vindskyddet. 

Nere i viken finns en enkel eldstad och bänkar av flytvirke. Det finns även ett bänkbord. Här slår vi oss till ro, njuter av solen och låter hunden leka. 

Det blir sällan bra kort i motljus med enkel mobilkamera. Så även idag... Det bästa är att ge sig ut och själv uppleva den fantastiska ljuschocken som uppstår när solen strålar från en klar himmel, glittrande hav och gnistrande vit snö. Ljuvligt!