Dalsberget är det högsta berget efter hela Svenska kusten med sina 332,5 meter över havet. Berget är ett kalottberg och var det enda stycke land som stack opp ovanför ytan på det stora hav som bildats när inlandsisen smälte. Resten av Nordingrå låg under vatten.
Trots att Dalsberget har Sverigerekord på sina höjdmetrar så är det relativt okänt. Det är inte vida omskrivet eller frekvent besökt. Idag var det dock dags för mig att ta mig an det och jag beger mig till byn Mäland. Om man vet vart man ska, så finns det sedan en uppmärkt parkeringsplats. Att hitta dit kanske däremot inte är självklart. Själv använder jag mer än gärna hitta.se och slår på deras friluftskarta. På den är stigen upp på berget inprickad och därför vet jag vart jag ska.
På parkeringen ser man Dalsbergets mäktiga profil och jag funderar om jag verkligen ska orka. Men, nu är jag ju på plats, så det klart att jag knatar iväg. Först över en åker- eller gräsyta. På andra sidan om den märker jag att jag gått rätt, vilket kanske inte är självklart då en stor öppen yta ger många möjligheter till att gå åt vilket håll som helst. Det kanske har varit en stig där förr, men nu har en skogsmaskin kört spår åt två olika håll, så inga stigar syns.
Om man står med parkeringsskylten i ryggen ska man gå helt rakt fram över åkern. Här börjar en blåmarkering av leden. Det bär uppför längs en gammalt skogsbilväg. När jag stannar och pustar är det alltid intill ett hav av vitsippor och andra rara blommor. Dalsberget räknas som botaniskt rikt, vilket jag upptäcker rätt snart.
En liten del av vägen är sönderkörd av skogsmaskiner, även om de städat snyggt efter sig för att man som vandrare ska kunna passera är det lerigt, stenigt och blött. Som tur är, är det torrt i skog och mark. Jag skulle inte rekommendera denna utflykt en regnig dag eller dagen efter en sådan.
Efter den tråkiga, men väldigt korta lervägen övergår leden till en skogsstig. Nu blir det mycket trevligare igen. Stigen skulle en blöt dag varit ett dike, men idag går det fint att ta sig fram torrskodd och vovven har många naturliga ställen att dricka sig otörstig.
Snart dyker en skylt märkt "Utsikt 1". Jag tänker att då kommer det flera, om denna är utmärkt som nr. 1 och knatar vidare uppåt utan att undersöka närmare. Jag passerar sedan fem uppmärkta utsikter och tänker att jag tar någon av dem på väg ner. Jag passerar också en skylt märkt Raststuga, men ser ingen. Tänker efter att tag att jag måste ha gått förbi den utan att se den. Så, när jag passerat den femte utsiktsplatsen med råge dyker plötsligt stugan upp mitt på stigen. Jo, faktiskt mitt på stigen.
Skicket på den inspirerar mig dock inte till någon paus. Jag tittar inte ens in i den utan går vidare längs stigen.
Den blå markeringen upphör vid stugan, men stigen är lätt att följa upp till masterna. Jag tittar på kartan och konstaterar att utsiktspunkten är märkt bortanför masterna, ser snart en tredje mast och inser att det är dit jag ska.
Framme vid tredje masten finns också en fin stuga, dock är den låst. Jag lånar trappan och slår mig ned för att inta lunch. Utsikten skymtar bakom träd och stammar. Det blåser en del, men stugan bjuder lä. Vi dröjer oss kvar en stund, vovven somnar till på ett trappsteg och jag låter henne vila ut innan vi beger oss tillbaka samma stig vi kom.
På nervägen går jag ut mot utsikten vid skylten "Utsikt V" (Den femte, skyltarna är uppmärkta med romerska siffror) Ingen stig finns här, men det är lätt att förstå vart jag ska. Finner en fin berghäll att slå mig ner på för en eftermiddagsfika. Här är utsikten magnifik. Om det är utsikt man önskar så skulle jag säga att det räcker att gå hit upp istället för hela vägen upp till toppen.
Nere, tillbaka i Mäland, tittar jag tillbaka på Dalsbergets profil, ser masterna däruppe och tänker att jag är nöjd med mitt dagsverke. När vi åker tillbaka hemåt somnar vovven snabbt, till synes lika nöjd som matte.
Filmsnutt från dagen finner du på min youtubekanal under följande länk:
Dalsberget
Parkeringsplats i Mäland
Runt stolpen på P-skylten finns en fin beskrivning av Dalsberget
Dalsberget från parkeingen, en mäktig siluett
Ledmarkeringens blå prick i en bukett av styvmorsvioler
En tråkig, men tack och lov kort, del av leden
Där det tråkiga slutar blir det skogsstig av leden
Skogsvioler visade sig lite varstans
Vovve på vitsippe-kantad stig
Utmarkerad stuga långt före själva stugan dök upp mitt på stigen
Raststugan kändes inte så inbjudande
Raststugan som jag inte ens tittade in i
Vid raststugan slutar de blå markeringarna.
Bara att fortsätta längs stigen vidare efter denna skylt
Hungrigt träd som ätit upp någon form av ledmarkering
Vid högsta punkten vid den tredje masten finns den kartmärkta utsiktspunkten.
Här är utsikten dock skymd av träd
Utsikt mellan träden
Privat stuga vid högsta punkten
Middag för matte och vovve
En aning uppklättrad för att se över trädtopparna
Gaviksfjärden skymtar mellan träden
Tillbaka förbi första masten
Vid detta lilla stenröse börjar stigen efter bergshällorna vid masten
Utsikt nr 5 bjuder på denna vy över Vågsfjärden och Nordingrå-trakten
Uppförstorad bild med Nordingrå kyrka
Öppen horisont vid Gaviksfjärden
Här kan man sitta länge och njuta
