Långtjärnshällorna, Skuleskogens nationalpark

 

Tärnättholmarna från Entré Nord, Skuleskogen

En strålande vacker höstdag och vi besöker Skuleskogens nationalpark. Detta ställe blir jag aldrig trött på. Hit finns skäl att återkomma gång efter annan, alla tider på året, men på senare år har jag undvikit högsommaren då turistsäsongen står i full kraft. Då är skogen fullsmockad av människor och alla parkeringar överfulla. Andra tider på året är det större lugn. Så även idag. Visst möter vi en och annan, men det är tystnaden som råder. 

Vi promenerar från Entré nord längs efter havet mot Tärnättholmarna. Vi slår oss ned vid ett bänkbord på södra sidan av holmarna. Här finns även en fin övernattningsstuga som vi tittar in i och konstaterar att den står tom. 

Vi sitter ute och njuter av solen och medhavd matsäck. Tiden går och vi gör oss ingen brådska att återvända. Det är nästan så att jag ångrar att jag inte tagit med grejor för övernattning. Det får bli en annan gång. 

Går till sist tillbaka samma stig som vi kommit, glada över allt dagen givit

Björnlandets nationalpark

 På pilgrimsvandring genom Björnlandets nationalpark. Det hänger lite regn i luften, men solen kikar fram med jämna mellanrum och ger ibland extra glans åt dagen. 

Vi parkerar vid entré Angsjö och tanken var att gå runt Angsjön, men det är lite väl blött i skog och mark, så vi håller oss till den södra delen av leden, går till Angsjökojan och slår oss ned runt eldstaden för att göra upp en eld, käka lite lunch och umgås. 

Sedan går vi vidare längs den lilamarkerade Urskogsrundan. Leden är 2,6 kilometer genom varierande terräng. Denna runda är lättpromenerad och förbli blöta eller knepiga passager är det fina spänger. 

Vi går genom vacker gammal urskog, träd märkta av skogsbränder och träd fulla av hänglav. Det är trolskt och oändligt vackert. Även om dagen inte innehöll lika mycket vandring som jag var förberedd på, fick jag ett kärt återseende av Björnlandet. Och kanske var det tur att vi inte gick fullt så långt, eftersom jag glömt de mest väsentliga delarna av matsäcken hemma... 

Karta Björnlandets nationalpark (sverigesnationalparker.se)

Grövelsjön, Sylen, Sjöhögda, Linnéstigen, M/S Sylöra, Femundsmarka nationalpark

Jag hade spetsat in mig på turen med M/S Sylöra till Sylen på norska sidan av Grövelsjön och sedan vandra tillbaka längs den västra sidan bakom Sjöhögda-toppen. Jag knep den sista platsen på båten när jag bokade plats någon dag innan då jag konstaterat att det skulle vara gynnsamt väder. 

Dagen bjuder på strålande sol och lätt vind, helt fantastiskt väder! När jag kliver på båten vill vi alla sitta ute, även om det finns platser inne i hytten också. Vi klämmer ihop oss så gott det går och puttrar iväg längs sjön, förbi den lilla röda stugan på ön och förbi resterna av det tyska bombplanet som nödlandat här under andra världskriget. Varför det sedan dess fått ligga kvar vet jag inte, men resterna ligger kvar än idag. 

När vi angör bryggan på norska sidan vid Grövelåns mynning efter ca 40 minuters färd går jag först längs en grusväg. När den delar sig visar skyltar tydligt att jag ska hålla vänster. När jag viker av från vägen vid en liten bro över Grövelån är det även här tydligt skyltat att stigen leder mot Grövelsjön. 

Till att börja med är det stenigt och lätt oländigt uppför, men så snart jag kommer upp en bit och börja ana utsikten känns det så mycket trevligare och så värt!

Kommer snart in i nationalparken Femundsmarka och även det är tydligt märkt. Gillar skyltarna som påminner om att naturen här är sårbar med en uppmaning om att därför följa leden, samtidigt som det är märkligt att den behövs. Jag har brukar försöka gå på spänger när de finns eftersom jag vet att de inte ligger där primärt för att underlätta min vandring, utan för att just skydda naturen. Likaså försöker jag att gå mitt på lederna istället för att vandra på sidan och göra lederna bredare. Det lilla jag kan göra för att göra så lite avtryck som möjligt vill jag bidra med. 

Leden mellan Sylen och Sjöstugan i Grövelsjön sägs Linne ha vandrat på sin väg mot Röros 1734, varför den även är skyltad Linnéstigen. Det är lätt att vandra här, även om det är ganska blött på sina håll. Jag gläds över mina vandringskängor när jag ser andra som vandrar i träningsskor gå stora omvägar för att hitta bästa sätt att ta sig någorlunda torrskodd fram. 

Uppe vid högsta punkten på leden slår jag mig ned mellan Salsfjället och Sjöhögda för att inta lite matsäck. Vandringen uppåt kräver lite påfyllnad av energi. Här sitter jag och tittar på renar medan jag äter. 

När jag vandrar vidare bär det nedför längs en liten bäck. Här sitter det folk lite här och var och njuter av tillvaron. Kommer ner till ett renstängsel och därefter blir det en lång och tråkig transportsträcka ner mot Sjöstugan. När jag går över hängbron över Grövlan konstaterar jag att jag haft en härlig tur, men känner mig ganska nöjd att vara framme efter den sista tråkiga sträckan. Allt som allt har jag gått lite drygt 9 kilometer över fjället. 

Vraket av det tyska bombplanet Heinkel 111 som nödlandat under andra världskriget

M/S Sylöra på väg mot Sylen

Vandringen börjar längs grusväg

Där vägen delar sig är det tydligt skyltat att gå vänster

Stenig led till att börja med

En bit upp börjar utsikten anas

Sårbar natur - följ leden

Utsikt ner mot Sylen

Dessa vackra ljungklädda fjäll

Röda ledmarkeringar 

Alldeles nya och tydliga ledskyltar

Femundsmarka nationalpark

Tillbaka till Sverige

Tack för mig, Norge