Kolidenstigan, Nörd-Koliden, Hemling

I vackra höstfärger promenerar vi upp till Kolidenstugan. Här har jag varit förr och idag har vi vägarna förbi, så vi bestämmer oss för att gå upp och titta till den fina stugan och ta en kopp kaffe.

Det blåser en kallt, så vi väljer att sätta oss inomhus och fika. Här sitter vi i lä med vacker utsikt genom fönstret. Det är en fin stuga, med kamin, bord och bänkar för att rasta. Jag skulle tro att stugan används mest vintertid av skoterfolk.

Om man inte riktigt vet var man ska kan det vara lurigt att hitta. Det finns inga markeringar som visar var stigen börjar, så det gäller att gå på känn. Man ser dock stugan tydligt på satellitbilder, så det kan inte bli SÅ vansinnigt fel. Bara att testa detta äventyr, det är det värt!

Kolidenstugan

Uppstöttat utedass

Stugan på höjden

Bänkbord utanför stugan

Panoramabild med Kolidenstugan till höger

Utsikt från stugan

Vacker tall längs stigen

Tillbaka ner från Nörd-Koliden

Hemliden, Trehörningsjö

Uppe på Hemliden ska det finnas en raststuga och utsikt. Därför beger vi oss upp på berget i hopp om en trevlig plats för lunchmatsäck.

Väl uppe kör vi först upp till masten där vi förstår att det säkert har varit fin utsikt, men nu växer träd sig för höga för att vi ska kunna se något.

Tillbaka till stugan, en skoterstuga som är stor, men inte så mysig. Nedanför stugan har man gjort en paintball-bana som förfallit och mest ser ut som skrot i skogen.

Vi kliver vidare genom banan och ut på bergskammen för att se lite av den utsikt som vi kan finna, men bestämmer oss för att åka vidare för lunchen.

Den utsikt vi lyckas finna efter en promenad på Hemliden

Paintball-skrot

Grillplats utanför skoterstugan

Hemlidenstugan

Skylten ovanför ytterdörren vittnar om att vi kommit rätt

Inne i stugan

Utsikt över Önskasjön på vägen ner från berget

Hemliden på skoterkarta

Herrbergslidens naturreservat, Trehörningsjö

Nu ska vi titta på den stora granen i Herrbergslidens naturreservat.
Vägen fram är dålig, men tack vare vår nya med fyrhjulsdrift tar vi oss fram till stigen in i reservatet.

Det bär uppför berget. Det ska vara 200 meter till granen, men det känns längre. Det har fallit en och annan stam över stigen vilket gör det lite svårt att ta sig fram, men upp kommer vi.

Granen är mycket riktigt omfångsrik. Efter att ha kramat om den går vi vidare uppåt, men stigen är dålig och vi vänder tillbaka mot bilen efter ytterligare några hundra meter.

Informationsskylt

Skylning

Stig uppför

Husse och vovve vid storgranen

 

 

Svårframkomlig stig

Dammviken, Önskasjön, Trehörningsjö

Det börjar att vara riktig höst. Det är minusgrader under natten, men vi har bestämt att åka ut med husvagnen i helgen, vilket vi står fast vi.
Vi har varit vid Önskasjön förr och styr kosan dit på fredagskvällen efter jobb.

Det är kolsvart när vi kommer fram, så vi får vänta till lördagsmorgonen för att kunna njuta av vackra höstfärger vid Dammviken. I vilken finns utedass, vindskydd, ved och kommunens enda nakenbad. Det går stigar till naturreservatet Herrbergsliden.

På eftermiddagen fattar vi mod och tar ett dopp i nio-gradigt vatten. Det är inte utan att det isar en aning i benen och kroppen. Uppfriskande är ett milt uttryck i sammanhanget.

Vi stannar en natt ytterligare och vaknar till en söndag i lugn och ro.

Lilla ön med vindskydd i Dammviken

Fiskebrygga

Husvagn vid vatten.

Skylt mot kommunens enda nakenbad, vilket ligger i nästa vik

Stilla vatten i Dammviken

Svanpar i viken

Vovve med pinne

Skeppsjön och Byalyan, Flärke

Ny bil med fyrhjulsdrift och hög markfrigång gör att vi måste ut och testköra. Det börjar skymma, klass 1 varning råder, det blåser rejält och på vägen upp ligger några taniga björkar rakt över vägen. Inga problem, vi kör rakt över och vidare.

Framme vid sjön stannar vi inte länge. Blåsten går rakt igenom kläderna. Sedan känns det dumt att vara ute för länge med risk att större träd skulle blockera vår hemfärd. 

Skeppsjön

Byalyan i mörker

Det inbjuder inte till bad...

Bryggan och ekan ligger kvar i blåsten

Langbärjskjiken, Långberget, Drömme

Det är en vacker, men blåsig dag. Jag tänker så att det knakar för att finna ett ställe att gå med lä för vinden. Får för mig att besöka Långberget och leta upp det där vindskyddet som jag sett på satellit-bilder.

Jag väljer att köra vägen som går närmast. Den är skakig och gropig, min allt för låga bil tar i marken vid några ställen trots mitt ovanligt lugna körsätt. Men oljetråg och underrede håller och jag kan parkera vid vägens slut invid ett älgtorn.

Härifrån är det inte långt att gå. Först över ett lättframkomligt hygge. På andra sidan ser jag bergsknallen som jag förstår att vindskyddet ska ligga på. Och mycket riktigt, när jag klivit upp på knallen anar jag vindskyddet strax nedanför.

Utsikten är magnifik och visst har jag valt ett vindskydd i lä mot den starka och kalla vinden, men att solen också skyms hade jag däremot inte tänkt på.
Visiten blir relativt kort. Vovvens öron fladdrar hårt och hon trivs inte med blåsten. Inne i vindskyddet har hon inte ro att hålla sig. Jag tar med mig min ryggsäck åter till bilen och åker vidare med tanken att finna ett annat lunchtillhåll.

Det går sådär.

Efter två ytterligare försök ger jag upp och åker hem till min mor och bjuder på eftermiddagskaffe från termos vid hennes köksbord istället.

Jag närmar mig vindskyddet bakifrån

Vovven kommer fortast fram

Vindskydd med vy över Drömmesjön

Tack för jobbet ni lade ner 1987

Milsvid utsikt från vindskyddet

Langbärjskjiken

Drömmesjön

Panoramavy

Vindskyddet läar, man skymmer dessvärre även solen såhär mitt på dagen

Entré Syd, Slåttdalsberget, Slåttdalsskrevan

En helt ljuvlig septemberdag och jag har möjlighet att checka ut lite tidigare från jobbet för att ta tillvara på eftermiddagen ute.

Packar ned en kaffetermos i ryggan och åker till Entré Syd. Parkeringen är relativt välfylld för att vara en vanlig vardag.

Jag och vovven drar iväg på spångar, över rötter och sten längs Höga Kusten- leden. Vid klapperstensfälten viker vi av från leden och tar den parallella blåmarkerade leden upp på Slåttdalsberget. 

Stannar och pustar en stund och hjälper några vilsekomna ungdomar på rätt spår. Uppe på höjden sätter jag mig vid röset och dricker en kopp kaffe medan jag njuter av utsikten. Det är varmt och skönt trots att solen försvinner lagom när jag slår mig ned. Det blåser inte mycket idag, vilket är rätt ovanligt här uppe. 

Går sedan vidare mot Slåttdalsskrevan. Precis innan korset där blå led möter upp orangemarkerade Höga Kusten-leden är det brant och ganska trixigt. Speciellt för lilla vovven som vissa partier behöver lite hjälp. Det gäller att hålla reda på både sina egna fötter, kopplet och vovven för att ta sig ner helskinnad. Tack och lov fungerar samarbetet fint.

Vid skrevan är vi ensamma. Tar in miljön och försöker förgäves fånga ögonblicket på ett foto innan vi vandrar HK-leden tillbaka till Entré Syd. 

Torrlagd vattenfåra

Vid klapperstensfältet viker vi av mot Slåttdalsberget

Utsikten börjar anas när vi kommit upp en bit längs blåmarkerad led

Berg, hav och himmel - vilka underbara vidder!

Utsikt mot inlandet

Höga Kusten

Röset på toppen av Slåttdalsberget

Powerbar och kaffe

Utsikt söderut

Där själen kan få ro

Solen lyser på andra sidan viken

Röset

Slåttdalsskrevan måste upplevas live

På spång över blötmark

Klappersten, blötmark och höstfärger

En helt ny spångad del under tillbyggnad

Genom skogen