Jag är i trakten och har lite spring kvar i benen. Tänker först att jag ska besöka Villmyrans naturreservat, men när jag står på parkeringen intill, så tänker jag att det är fel årstid att besöka ett naturreservat känt för en massa olika orkidéarter. Jag traskar istället iväg efter Världsarvleden mot Storsands naturreservat.
Leden är blöt och efter helgens stormar ligger många trädfällor över stigen. Det är stundtals lite knepigt att ta sig fram och jag har fel skor på fötterna för så blöt skog. Hunden vägrar ibland när det blir för blött och stundtals bär jag henne över vatten och trädstammar.
Jag har inte ätit på hela dagen och börjar bli less och knäsvag, men tänker att jag först vill ta mig fram till Storsand. Det känns långt, mycket längre än vad det faktiskt är.
När jag kommer ner till havet hittar jag ett bra ställe att slå mig ner på där det inte blåser fullt så mycket. Äntligen mat!
Med lite mat i magen väljer jag att ta vägarna tillbaka till parkeringen vid Villmyran. Skogen känns krånglig och dessutom var sträckan jag nu redan gått inte så spännande. Inte för att vägen heller är så upplyftande, men det går snabbare på tillbakavägen, även om det troligen är lite längre. Jag bär vovven sista biten, eftersom vägen till Villmyran är stenlagd med vass, krossad, sten, som inte är så skön för trötta tassar. Framme vid parkeringen är vi båda trötta och nöjda efter en heldag ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar