Naturligtviseva : Skuleberget, Södra Bergsleden, Höga kusten-stigen, Kalottleden

lördag 9 oktober 2021

Skuleberget, Södra Bergsleden, Höga kusten-stigen, Kalottleden

Äntligen en strålande vacker dag mitt i allt höstrusk och det på en ledig dag! Jag beger mig på egen hand till Skuleberget och bestämmer mig att ta en kort väg upp och Södra bergsstigen (även kallad Höga kusten-stigen) ner.

Jag har aldrig tidigare gått upp längs linbanan och beslutar mig för att testa. Den enklaste vägen upp är troligen att gå grusvägen som går upp på vänster sida om liften. På höger sida står en skylt om att det är leden upp till toppstugan, men den leden är längre och ansluter till Södra bergsstigen/Höga kusten-stigen en bit upp.

Sagt och gjort, jag promenerar uppåt längs grusvägen. Den bjuder inte på några särskilt vackra vyer, gruset är vasst och vägen är brant. Med andra ord en jobbig och trist väg, men troligen den snabbaste.

När jag kommer upp på toppen är utsikten lika grandios som alltid. Jag pustar ut och njuter av utsikten.

Toppstugan är öppen i vilken man kan köpa våfflor eller annat fika/lunch, men jag finner ett bra ställe att slå mig ner på och äter lite medhavd lunch i skön höstsol. Här uppe finns även en raststuga som kan ge lä när vädret är mindre tillmötesgående än idag.

Efter en stund beslutar jag mig för att gå rundan uppe på berget, den lilla Kalottstigen på inte fullt en kilometer. Till att börja med är Kalottstigen byggd på redig spång ut till en utsiktsplattform. Sedan följer stigen runt Skulebergets topp (kalott) och bjuder på flera vackra utsikter. Strax innan varvet runt ligger ett vindskydd med utsikt mot Docksta-hållet.

När jag kommer tillbaka mot toppstugan ligger berget tyst. Toppstugan har stängt för dagen och jag ser inte en människa. Jag börjar promenaden nerför längs Södra bergsstigen/Höga kusten-stigen och ser inte någon på hela vägen ner, jag stannar på Litoberget och njuter av utsikten, tittar på en ekorre som hoppar mellan träden och lyssnar på glada höstfåglars kvitter.

När stigen går in i skogen möts jag snart av Arknat-vindskyddet Forest Cradle, men bryr mig inte om att titta närmare på det. Den brantaste biten finns trappor och på steg 89 stannar jag i solen och tittar till utsikten mot Docksta kyrka mellan träden. Steg 89 har en fin skylt märkt ”89. Naturligtviseva, Örnsköldsvik”.

Tillbaka nere från berget traskar jag igenom en lugn Friluftsby och bort mot linbanan där bilen står och väntar på mig i sin ensamhet.