Det är helt ljuvligt att få komma ut och rensa skallen efter en arbetsvecka med ändrade rutiner och nya tänk i coronas spår. Lite frisk luft, en strålande sol och glittrande hav har förmågan att lägga allt sådant åt sidan och faktiskt kunna njuta av att bara få vara en liten stund.
Jag drar iväg till Stubbsand och knallar iväg ut mot Tennudden. Till att börja med finns det något spår att följa, men de försvinner snart och jag trampar mig fram i snön, som inte alls är djup eller svår att ta sig fram i. Det är något vackert med att trampa på otrampade stigar, att på något sätt vara den som själv banar väg.
Jag kommer snart ner mot havet och stenlabyrinten, men vandrar vidare mot vindskyddet lite längre bort. Det blåser ganska friskt, men i vindskyddet läar det fint. Här är det riktigt skönt att sitta och lapa sol. Vovven hittar en fin pinne som hon roar sig med, jag får äran att kasta den över klipporna gång efter annan, en lek som kan hålla på hur länge som helst om man frågar henne.
Min rygga är packad med enkel lunch, så jag har njuter av att kunna stanna länge. Vi blir ute i nästan tre timmar, timmar som jag är tacksam för att ha fått.
Ut mot Tennudden från Stubbsand
Vintrigt bänkbord
Hej hav!
Stenlabyrint
Mot vindskyddet som skymtar i bild
Ett ensamt strå på stranden
Kargt och vackert
Enkel eldstad vid vindskyddet
Svanar i viken
Svanarna
Kramkalas
Vovve med pinne
Utsikt från vindskyddet
Inne i vindskyddet värmer solen gott
Lunchställe
Istappar på vindskyddets tak. Våren är på väg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar