Jag hade bestämt mig för att åka till Norrfällsvikens naturreservat, men när jag närmar mig Mjällom får jag plötsligt för mig att jag istället ska gå upp till Högklinten. Jag svänger av vägen och kör upp mot parkeringen till Högklinten och börjar knata uppför efter vägbommen. Vägen har fyllt med nytt beläggning, stenarna är vassa och inte så kul att gå på. Som tur är viker leden snart in i skogen och övergår istället till en trevlig stig. För att sedan fortsätta uppför. Ganska brant uppför.
Jag slår mig ned och pustar på en bergshäll där utsikten börjar anas mellan träden. Eftersom jag varit upp till Högklinten förr vet jag att det kommer att bli ännu bättre. Och ännu brantare. Men det går ändå fint, visst stannar jag och hämtar andan vid flera tillfällen, men plötsligt är jag uppe.
Uppe på toppen, 281 möh går en stigslinga runt masten som tronar på höjden vilken jag går runt. Jag hittar ett bra ställe med lä mot vinden där jag slår mig ner och käkar lunch i stilla ro innan jag fortsätter toppslingan. Bestämmer mig för att gå ner mot Sandtjärn eftersom jag aldrig varit där och dagen ännu har mycket kvar.
Nere vid det stora klapperstensfältet, ett av världens högst belägna, viker jag därför av till vänster och går på spänger över klappersten. Stigen fortsätter en bit uppför innan det äntligen blir nerför. Och då går det fort, för plötsligt ser jag att det glittrar mellan träden och jag är framme vid Sandtjärn.
I den bortre (nedre) änden av tjärnen står ett bänkbord där jag slår mig ner för att dricka en kopp kaffe och njuta av värmen. Här blåser det så mycket mindre och jag passar på att ta av mig kängorna då ett skavsår börjat ta form på vänsterfoten.
På med ett plåster och vidare genom skogen mot Sörkangtjärn. I en annars fnösktorr skog är stigen här blöt eftersom det är ren myrmark. Inte lika mysigt som vid Sandtjärn, även om det står ett bänkbord även här.
Jag hade hoppats på att få se ett gäng nyckelblomster som ska blomma så här års vid Lappkojmon, men jag är nog för sent ute. Inte en enda nyckel.
Stigen går vidare nerför längs en gammal traktorväg och snart är jag nere vid vägen. Här pekar ledskylten helt plötsligt till vänster och rakt över ett avverkat avsnitt. Här är det bara att chansa vart jag ska gå då det varken finns ledmarkering eller stig. Gissningsvis en helt ny sväng för att inte gå på någons bakgård.
Sedan fortsätter stigen under en elkraftledning. Eller stig och stig, här är det väldigt igenväxt och tråkigt att gå, en ren transportsträcka.
Sista biten går i kanten av ett kalhygge innan jag är tillbaka på vägen upp mot parkeringen. När jag sätter mig i bilen har jag gått lite drygt 8 kilometer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar