Hade ärenden åt Gottne-hållet på förmiddagen, vilket gjorde att vi tog en funderare på var vi skulle kunna tänkas ta oss fram för en skogspromenad. Tänkte att det kanske skulle vara möjligt att gå mot Djupsjösjön söderifrån.
I början såg det ganska möjligt ut att gå, så vi kliver över plogkanten och travar iväg efter den lilla skogsvägen. Det blir dock mer och mer snö, men ändå framkomligt. Vi sjunker ner ungefär fem centimeter i varje steg. Funderar en kort stund på att ge upp och ta en kopp kaffe i vindskyddet vid Mjösjön, men bestämmer oss att gå vidare. Vi tar istället siktet mot Svarttjärn. Jag har sett ett stugtak på googlemaps och tänker att det kan vara en öppen fiskestuga.
När vi viker av skogsvägen ner mot tjärnen är det i det närmaste omöjligt att ta sig fram. Vi sjunker ner till ljumskarna i mer eller mindre varje steg. När båda ben försvinner ner är det svårt att ta sig upp igen, vi ömsom kravlar, rullar och kämpar oss fram. Det är inte utan att vi själva börjar fundera på vad vi egentligen håller på med.
Stugan är låst och privat. Vi lånar baksidan av stugan en stund där det finns en bänk vid stugknuten. En kopp kaffe och en lunchmacka är ett måste innan vi påbörjar promenaden tillbaka.
Solen värmer oss en stund, men när den går i moln kyler det på. Sedan kommer regnet och vi packar ihop våra saker och går mot bilen. Halvvägs smäller en rejäl åskknall.
Åter vid bilen är både skor, vantar och byxor genomblöta.
I början såg det ganska möjligt ut att gå, så vi kliver över plogkanten och travar iväg efter den lilla skogsvägen. Det blir dock mer och mer snö, men ändå framkomligt. Vi sjunker ner ungefär fem centimeter i varje steg. Funderar en kort stund på att ge upp och ta en kopp kaffe i vindskyddet vid Mjösjön, men bestämmer oss att gå vidare. Vi tar istället siktet mot Svarttjärn. Jag har sett ett stugtak på googlemaps och tänker att det kan vara en öppen fiskestuga.
När vi viker av skogsvägen ner mot tjärnen är det i det närmaste omöjligt att ta sig fram. Vi sjunker ner till ljumskarna i mer eller mindre varje steg. När båda ben försvinner ner är det svårt att ta sig upp igen, vi ömsom kravlar, rullar och kämpar oss fram. Det är inte utan att vi själva börjar fundera på vad vi egentligen håller på med.
Stugan är låst och privat. Vi lånar baksidan av stugan en stund där det finns en bänk vid stugknuten. En kopp kaffe och en lunchmacka är ett måste innan vi påbörjar promenaden tillbaka.
Solen värmer oss en stund, men när den går i moln kyler det på. Sedan kommer regnet och vi packar ihop våra saker och går mot bilen. Halvvägs smäller en rejäl åskknall.
Åter vid bilen är både skor, vantar och byxor genomblöta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar