Högklinten, Sandtjärn, Sörkangtjärn

Jag hade bestämt mig för att åka till Norrfällsvikens naturreservat, men när jag närmar mig Mjällom får jag plötsligt för mig att jag istället ska gå upp till Högklinten. Jag svänger av vägen och kör upp mot parkeringen till Högklinten och börjar knata uppför efter vägbommen. Vägen har fyllt med nytt beläggning, stenarna är vassa och inte så kul att gå på. Som tur är viker leden snart in i skogen och övergår istället till en trevlig stig. För att sedan fortsätta uppför. Ganska brant uppför. 

Jag slår mig ned och pustar på en bergshäll där utsikten börjar anas mellan träden. Eftersom jag varit upp till Högklinten förr vet jag att det kommer att bli ännu bättre. Och ännu brantare. Men det går ändå fint, visst stannar jag och hämtar andan vid flera tillfällen, men plötsligt är jag uppe. 

Uppe på toppen, 281 möh går en stigslinga runt masten som tronar på höjden vilken jag går runt. Jag hittar ett bra ställe med lä mot vinden där jag slår mig ner och käkar lunch i stilla ro innan jag fortsätter toppslingan. Bestämmer mig för att gå ner mot Sandtjärn eftersom jag aldrig varit där och dagen ännu har mycket kvar. 

Nere vid det stora klapperstensfältet, ett av världens högst belägna, viker jag därför av till vänster och går på spänger över klappersten. Stigen fortsätter en bit uppför innan det äntligen blir nerför. Och då går det fort, för plötsligt ser jag att det glittrar mellan träden och jag är framme vid Sandtjärn. 

I den bortre (nedre) änden av tjärnen står ett bänkbord där jag slår mig ner för att dricka en kopp kaffe och njuta av värmen. Här blåser det så mycket mindre och jag passar på att ta av mig kängorna då ett skavsår börjat ta form på vänsterfoten. 

På med ett plåster och vidare genom skogen mot Sörkangtjärn. I en annars fnösktorr skog är stigen här blöt eftersom det är ren myrmark. Inte lika mysigt som vid Sandtjärn, även om det  står ett bänkbord även här. 

Jag hade hoppats på att få se ett gäng nyckelblomster som ska blomma så här års vid Lappkojmon, men jag är nog för sent ute. Inte en enda nyckel. 

Stigen går vidare nerför längs en gammal traktorväg och snart är jag nere vid vägen. Här pekar ledskylten helt plötsligt till vänster och rakt över ett avverkat avsnitt. Här är det bara att chansa vart jag ska gå då det varken finns ledmarkering eller stig. Gissningsvis en helt ny sväng för att inte gå på någons bakgård. 

Sedan fortsätter stigen under en elkraftledning. Eller stig och stig, här är det väldigt igenväxt och tråkigt att gå, en ren transportsträcka. 

Sista biten går i kanten av ett kalhygge innan jag är tillbaka på vägen upp mot parkeringen. När jag sätter mig i bilen har jag gått lite drygt 8 kilometer.

Klappersten

Utsikt över Mjällomsviken på väg upp mot Högklintens topp

Uppe!

Lunchutsikt i lä

Ullångersfjärden in mot Docksta

Ullångersfjärden ut mot havs

Mjällomsviken

Ett av världens högst belägna klapperstensfält

Stigen mot Nordingrå och Omne leder ner till tjärnarna

Spång över klappersten

Sandtjärn

Bänkbord vid Sandtjärn

Kaffepaus

Tack för mig, Sandtjärn

Sörkangtjärn

Traktorväg

Igenväxt stig under elledning

Liljekonvaljernas doft slog emot mig med jämna mellanrum

En liten viol

Mjällomsviken

Tennudden runt

Favorit i repris. Tennudden runt funkar alltid för mig. :)

Tennudden är en avstickare från Lotsstigen, en avstickare som jag rekommenderar alla Lotsstigen-vandrare att ta. Denna och den upp till Vårdkasberget är ett måste i mitt tycke.

Idag är det ljuvligt, himlen är klarblå och solen är varm och skön. Att jag är helt ensam på hela rundan är smått konstigt. Kring vindskyddet brukar det alltid röra sig folk, men idag ser jag inte en människa. Det är jag och havet, klipporna och lugnet.

Fjällnejlika

Lotsstigens avstickare-ledmarkering

Tennviken

Svejdeberget, Fyra berg-leden

Den nya stadsnära leden Fyra berg släpper sin karta och det första jag tänker är att jag måste ta mig an del delen jag vet minst om av dessa fyra berg - Svedjeberget. Jag har varit mycket i krokarna, till Vitsjöstugan och stigarna därikring mot Småtjärnarna och Hamptjärn till, men aldrig upp till Svedjeberget. De fyra bergen är Varvsberget, Åsberget, Mycklingberget och Svedjeberget.

Dagen är vacker, men blåsig och vi drar iväg till Själevadssidan av berget och börjar vandra uppåt. Till att börja med är det grusväg, när leden viker in på stig är det som en gammal skogsväg och snart viker vi av även därifrån och går längs leden som inte ens är en stig. Vi går över mossa, genom blåbärsris och över kalhygge, stock och sten. Bitvis är det torrt som fnöske, bitvis är det blött och halt. 

Det är inte mycket folk, men vi möter en och annan, de flesta är ute för att jaga stolpar i Friska Örnsköldsviks stolpjakt.

Till den nya leden har det utformats specialbänkar, vilka placerats ut på utsiktspunker och framme vid första bänken slår vi oss ned för att se ut över Svedjeholmen och in emot stan samt Veckefjärden. Eftersom vi förutspår att det troligen är mindre blåsigt här än vid nästa utsikt, intar vi matsäcken efter att ha suttit en stund. 

Vi vandrar sedan vidare, ibland på stigar och ibland inte. Så står vi plötsligt med en ny utsikt över Vitsjön framför och nedanför oss. Här blåser det mycket riktigt och vi stannar inte länge innan vi fortsätter nerför berget och bestämmer oss för att korta av den tänkta trippen, så vi går mot Vitsjöstugan, låter den för dagen lånade hunden skvalpa lite i vattnet innan vi går vidare nerför längs bilvägen (som är i ganska dåligt skick. Jag skulle inte rekommendera den som bilväg).