Det har fallit lite snö över natten. Det är en stilla men kall dag och jag tänker att när jag ändå är i krokarna bör jag besöka Granvågsnipornas naturreservat.
Jag parkerar och kliver ur bilen för att ta en promenad ner mot de gamla fiskestugorna. Vandrar sedan vidare norrut och går runt Svalnipan. Tänker att jag förhoppningsvis får tillfälle att återkomma någon dag då jag har mer tid och bättre skor för ändamålet, men ändå glad att ha fått en liten promenad i vacker miljö.
Jag tar på mig min pannlampa och går ut i skymningen. En höstkall promenad i skogen gör gott. Framme vid utsiktspunkten slår jag av pannlampan och sitter en stund i mörkret och tystnaden.
Jag är glad över att slippa vara mörkrädd. Jag tänker att det är samma skog och stigar som på dagen. Men så hör jag något, blir lite harig då jag inte ser vad det är som låter. Konstaterar att det är var en fågel och går vidare med öronen på spänn. Men det är samma skog som på dagen, men i mörkret ser man allt på ett annat sätt. Och utsikten var vacker i mörkret med lamporna från Sollefteå stad.
Det finns många stigar kring Österåsen. Det är absolut värt att ta sig till utsiktsplatsen om man är på plats vid hälsohemmet/livstilsmedicin. Flera av stigarna är breda och anpassade även för rullstolsburna.
Jag har varit här förr och tar mig fram på alternativa stigar och ickestigar i skogen och framme vid utsikten sitter jag ner vid bänkbordet en stund och bara ÄR.
När jag drar vidare fortsätter jag på stigen längs den östra sidan på den breda stigen i sakta mak och stannar vid ett och annat konstverk som lagts ut. Trevligt!
